• Historik

Hur Lesjöfors IF bildades.

Idrottsepoken i Lesjöfors inleddes år 1923, då ett gäng småpojkar började spela fotboll. Detta låg i grund för att Lesjöfors idrottsförening "LIF" bildades 1924. Men då var bandyn inte aktuell som framtidsmål utan det var fotboll och skidåkning som man kunde bli någonting i sades det. Men 1926 och 1927 fick man den första kontakten med bandyn då några pojkar kom upp från Karlstad för att åka skridskor på traktens köldhål som Lesjöfors kallades. Dessa killar hade med sig käppar eller klubbor som det kallas för idag och det hade Lesjökillarna aldrig sett förr.

När bandyn etablerade sig i de större städerna som t.ex Stockholm och Uppsala började Lesjöfors att få upp ögonen för den udda sporten. Och när den blivande "Bandybaronen" Gerhard de Geer lyckades att få upp ett gäng bandyspelare från Karlstad-Göta som vid den tidpunkten var ett av de mest dominerande bandylagen i Sverige för en vänskapsmatch ökade intresset ytterligare.

Den dåvarande ledaren för Karlstad-Göta, Erik "Pampen" Bergström, var då närvarande och man kan säga att det var hans sammanträffande med Gerhard de Geer som gjorde att det började spelas bandy i Lesjöfors. Men ett riktigt bandylag bildades inte förrän 1929 då det spelades en match på Smeddammen i Lesjöfors. I en annan match på just smeddammen 1931 hände det en ganska udda sak. Isen var knappt bärkraftig och vid ett hörnslag vid planens norra del, när alla spelarna var samlade runt målet, började isen plötsligt att sjunka och den sjönk så hastigt att många av spelarna inte han rädda sig från plurret utan fick lov att bli uppdragna av sina med-och motspelare. Denna händelse och det datumet är vad som brukar kallas Lesjöfors "bandydop". Men det skulle fortfarande dröja länge innan Lesjöfors skulle avancera i serierna

När och hur Gerhard de Geer blev bandybaron

Gerhard de Geer var sedan barnsben kraftigt intresserad av bandy eller hockey som det då kallades. Han spelade detta spel redan som skolpojke på Lundsberg och som officersvolontär i Umeå på Umeälvens is. Han hade också under sina barn- och ungdomsår nära kontakt med den som införde bandyn i Sverige, Greve Clarence von Rosen. Men detta låg dock inte till grund för hederstiteln "Bandy-baronen".

De Geer själv trodde att det namnet kom till när han år 1941 vann riksmarchen. Av alla framträdanden som han gjorde i riksdagen har inget blivit så omskrivet och kommenterat som den här segern. I alla svenska tidningar talades det om den spänstige baronen från Lesjöfors.

Denna framgång för bandybaronen sammföll med stora framgångar för Lesjöfors bandylag. Det var därför ganska så naturligt att man kopplade samman den spänstige baronen med hans framgångsrika bandygrabbar. Detta inte minst på grund av att de Geer själv var närvarande vid så gott som varje match oberoende av om det var seriespel eller bara en träningsmatch.

I tidningsreferaten började man mer och mer allmänt efter Lesjöfors framgångar att tala om "bandybaronerna" och efter 1978 har även spelarna accepterat det namnet och bär det nu stolt på de röda matchtröjorna med den skillnaden att citattecknen har fallit bort.

Stora spelare

Som spelare nummer ett i detta "hall of fame" betonade stycke sätter jag inte helt obefogat Gösta Bergström. Bergström var Lesjöfors legendariske back under genombrottsåren. Som många av de andra spelarna hade även han ett till- eller öknamn, nämligen "Staffa". Det var endast under det namnet han var känd. Staffa var en oerhört stark och vig man. Många ansåg att han skulle satsa på en karriär som cirkusartist istället för bandyspelare. Staffa accepterades aldrig i något annat allsvenskt lag och den orsaken kan ses som totalt glasklar. Det var nämligen på grund av hans fasansfullt hårda tacklingar. Det var det som han inför Sveriges domarkår var mest känd eller ökänd för. Och om man skulle börja bläddra i arkivet angående utvisningar så tror jag att Staffa står med på minst 95% av matcherna. Idag bor Staffa återigen i Lesjöfors efter några år på annan plats. På äldre dagar har han behållit sin kärlek till bandyn. Ett bevis på det är att det nog inte finns någon i Lesjöfors som sett så många LIF-matcher som Staffa har. Han spelade också en match i Västerås för oldboys där han bland annat kämpade mot den legendariske vissångaren Snoddas.

 

Som nummer två i min exklusiva skara av stora spelare väljer jag Ivar Krusesom under den större delen av tiden i allsvenskan var Lesjöfors främste anfallsspelare. Han förblev LIF trogen trots lockade anbud från många andra storklubbar. Han var en oerhört säker lirare och skytt som ofta avgjorde jämna matcher med snygga mål. Ivar var ständigt i centrum som "Rubrikernas man" i tidningarna. Han var snart också aktuell för landslaget där han spelade mot bland annat Norge A och Finland A och B. Han spelade även mot den dominerande nationen Sovjet där det överaskande blev 2-2. Ivar fick också vara med om att slå Sovjet. Det skedde i en landskamp i Nässjö där Sverige vann med 6-5. På äldre dagar var han livligt engagerad som tränare och ledare. En lysande tränarinsats gjorde Ivar när han på fem år lyckades föra upp Filipstad från division 3 till allsvenskan. Samma år, det vill säga 1968, fyllde han 44 år. Han spelade sin sista match för LIF som 39-åring och äldst på planen. Det bör också påpekas att Ivar inte hade något smeknamn som nästan alla andra kända spelare hade. (Detta är dock inte sant, han kallades för "Tutting", men detta stor inte med i den bok som detta tagits från, Bandybaronerna, skriven av Baronen själv).Som spelare nummer tre väljer jag teknikern Håkan Persson. Många anser att han är jämförbar med Ivar Kruse. En stärkande orsak till det tror jag är Håkans internationella bredd. Men till motsats från Ivar som var LIF trogen gjorde Håkan två mellansäsonger i Uppsalalaget Sirius. Håkans internationella register är minst sagt imponerande: Landslaget mot Finland A 1966 Världsmästerskapen 1965-66 Landslaget mot Finland B åren 1961, 1963 och 1967 Landslaget mot Norge A 1965 Sverigemästerskap i Sirius 1965-66

År 1964 då den dåvarande landslagsledaren Torsten Tegbäcksåg en lesjöforsmatch utropade han entusiastiskt: "Nu har jag funnit vår ideale framspelare!" Han syftade på Håkan som efter den händelsen blev given i landslaget i tre år. I LIF har Håkan aldrig gjort en dålig match. Alla tidningar öste beröm över honom. De matcher då Lesjöfors spelade dåligt undantogs Håkan från all kritik. Han var en väldigt stark skridskoåkare, en skicklig dribbler och en framspelare av högsta klass. Hans spel speglades av osjälviskhet och han gjorde alltid fler assist än mål.

 

Som nummer fyra i raden av legendariska spelare får det bli Claes-Göran Janson. Liksom de två föregående var Claes-Göran en skicklig anfallspelare. Både i LIF och Örebro utmärkte han sig för hårda och säkra mål. Eftersom han också var en skicklig framspelare, fick han som regel fungera som en tillbakadragen anfallsspelare. Claes-Görans bandykarriär fick ett tragiskt slut då han och familjen dagen före starten i division 1 södra den 2 december 1977 omkom i en frontalkrock på en raksträcka med en mötande bil, vars förare troligen somnat och kört över på vänster sida strax innnan mötet skulle ske. Alla omkom. Olycksföraren, Claes-Göran, hans hustru och enda barnet som var en liten flicka. Detta var en händelse som spred djup sorg i hela Lesjöfors.

Dessa fyra spelare, alla infödda lesjöforsare, anser jag är de största i LIF som man inte har värvat. Men det finns fler spelare som är värda att nämna. Här är några:

Kent Johanssonsom var den klassiske snabbliraren med en viss rysstil. Han var på sin tid den snabbaste i Sverige.

Bert Nilssonvar en tystlåten spelare med en klen kroppsbyggnad. Men han hade en enastående bollkontroll och var helt suverän på att behålla bollen på små ytor. Självklart blev han bryskt behandlad utav motståndarna när de inte klarade av att ta bollen från honom med justa medel. Han var också överlägset bäst i straff- och hörnskytte. Värt att nämna är också att han blev den enda i dåvarande LIF som fick vara med om att bärga ett världsmästerskap.

Hasse Skoogvar en ypperlig kombination av försvars- och anfallsspelare även om han kanske var något bättre anfallsspelare.

Under tidernas lopp har LIF alltid haft ett problem, nämligen målvakterna. Men en tycker jag ändå är värd att nämna, och det är Börje Nordmark som var en mycket duktig målvakt. Det lustiga var att han inte kom till Lesjöfors för att spela bandy, utan fotboll som han var en ung, begåvad målvakt i. Men hur det än var hamnade han till slut i bandyburen.

Värvningar

Samtliga av ovanstående spelare är infödda eller upplärda LIF;are. Självklart gick det inte att bara spela med egna produkter utan man var tvungen att värva spelare. Här är några av de mest lyckade värvningarna:

Bröderna Jytten och Herman Jonassonvar LIF;s första, verkligt betydande värvning, där Herman var det riktiga fyndet. Han var en suverän back som tillsammans med Staffa var en stark orsak till att man i division 2 lyckades hålla nollan över tjugo gånger.

Nästa mer betydande värvning var också det två bröder. Deras namn var Gunnar och Elis Karlssonoch kom från Askersund. De var båda mycket duktiga anfallsspelare där Gunnar drog det längsta stråt. När han kom dribblande på högerkanten var han nära nog omöjlig att stoppa.

Tre mycket bra Edsbynspelare som värvades till LIF var Nisse Wikman, Sten Alftberg och Sune Edling. Av dessa tre spelare var nog Nisse den främste. Han var i sina bästa stunder jämförbar med Ivar Kruse.

Landhockey i Lesjöfors

 

Landhockey, som fick ett eget förbund 1979 som nummmer 56 i Riksidrottsförbundet, började spelas i Lesjöfors redan år 1950. Då var det dock endast för att få träning till bandyn som man spelade denna udda sport. Den största skillnaden mellan bandy och landhockey är att klubbans krök är platt på den ena och rund på den andra i landhockeyn. Man får under spelets gång endast använda den platta sidan. I Sverige fanns endast tre lag som spelade landhockey medan det i Tyskland, Danmark och England fanns seriespel med sju lag i varje serie. År 1953 blev LIF svenska mästare, det vill säga bäst av tre lag. Mästartiteln var dock inofficiell eftersom det inte fanns något organiserat seriespel. Mycket stolta över den bravaden åkte de till Tyskland och Danmark för spel där LIF, eller om man ska säga Sverige, vann klart kanske mest beroende på den hårda tacklingstekniken man hade. 1953 gav LIF upp karriären med landhockey mest beroende på att sporten inte blev något större trots deras bravader.

 

 

Kampen om konstfrusen isbana i Lesjöfors

Då det på 1950-talet började anläggas konstfrusna isbanor runt om i Sverige i allt snabbare takt blev lesjöforsborna mer och mer intresserade av detta. Förklaringen är enkel. Eftersom nästan alla LIF;s konkurrenter runt om i Sverige fick konstfrusna isbanor var man i LIF också tvungna att skaffa en för att inte hamna efter de andra lagen i isträning. När man inte fick någon gav det upphov till att man varje år var sämre än de andra lagen på försäsongen eftersom LIF;s motståndare hade flera veckors mer isträning i sig. Åren flöt förbi i Lesjöfors utan att man fick någon konstfrusen isbana. Kommunen hade nämligen bestämt sig för att inte lägga ner ett rött öre på konstfruset i kommunen. Men lesjöforsborna gav inte upp för det. Istället för att sura över beslutet öppnade man en fond där alla som ville fick skänka en slant till en konstfrusen isbana. Och inte nog med det. Man ordnade auktioner, försäljning av älgar, lotterier och mycket mera. Mot årsslutet 1978 hade man sparat ihop hela 450 000 kronor som var en väldigt hög summa då. Men ändå inte i närheten av de två miljoner som man räknade med att det skulle kosta. Åren gick och lesjöborna sparade tappert och närmade sig sakta men säkert den magiska tvåmiljonersgränsen men då kom chockbeskedet från regeringen att det skulle anläggas en konstfrusen bana i Filipstad eftersom det var centralorten i kommunen. De vilda protester som uppstod gentemot detta beslut hjälpte inte och vi står i skrivandets ögonblick fortfarande utan en konstisbana trots att vi har ett väletablerat division 1 lag på orten.

Några viktiga händelser

LIF har alltid satsat hårt på ungdomen och det är därför Kjell Kruse finns med i Guiness rekordbok som den yngste spelaren som varit med i en allsvensk match. Kjell var endast 14 år och 242 dagar gammal när han debuterade hemma mot IF Boltic.Värt att nämnas är att Kjell sedan spelade många år i Boltic och var flera säsonger en av elitseriens absolut vassaste målskyttar. 1963 blev LIF historiskt när man för första gången spelade under elbelysning, det var borta mot Karineholm. 1979 blev LIF:s anfallare Kent Johansson historisk när han efter redan 9 sekunder in i matchen gjorde mål och skrev därmed in sig som den snabbaste målskytten genom tiderna. Numera innehar Hans Johanssoni Västerås SK rekordet sedan han i en match säsongen 1996-97 prickade in 1-0 efter endast 8 sekunders spel.

Katastrofåret 1979

 Inför denna säsong förlorade LIF hela 8 av de 11 ordinarie spelare som ingick i truppen. Egentligen var förlusten 9, då LIF;s ypperlige anfallsspelare Claes-Göran Jansson, som jag tidigare nämnt, omkom dagen före allsvenskans start 1977. Under sommaren 1978 kom det stora raset. "Bärsa", skyttekungen i södra divisionen, övergav LIF helt överraskande. Han drog med sig ett helt koppel. En starkt bidragande orsak var säkert att man inte fick någon konstfrusen isbana i Lesjöfors. Två år i rad hade kylan kommit så sent att hela träningen, liksom seriestarten måste ske på bortaplaner. Spelarna var utleda på de långa och tröttande träningsresorna. Annorlunda var det förr när isen kom redan i Oktober. Därtill kom att några spelare slutade av åldersskäl, däribland framgångsrika målskytten Kent Johansson. Trots detta gav LIF inte upp. Av det gamla gardet var Håkan Persson, Bert Nilsson och Leif Olsson kvar. Man trodde att de i bästa fall skulle kunna stötta upp de många lovande ungdomarna. Men här gjorde LIF en kraftig felbedömning. Sanningen var att ungdomarna var allt för unga. De borde ha ett eller två år på sig för att få rutin och spela in sig i ett allsvenskt lag. 14- och 15-åringar hade nämligen aldrig spelat i ett allsvenskt lag tidigare. Rutinen är ju en avgörande faktor i bandyspel och den kan inte gröna ungdomar besitta. Men ändå blev det en fjortonåring som räddade LIF från den verkliga katastrofen, det vill säga att gå genom hela serien utan en enda poäng. Det var blott fjortonårige Kjell Kruse som med tvekan plockades in i de två sista matcherna. Han gjorde då tre mål och lade grunden till ett fjärde. Men trots denna pigga fjortonåring åkte LIF ur division 1 med dunder och brak och katastrofen var ett faktum

Spelarflykten

Lesjöfors har genom åren inte haft svårt att värva spelare och inte heller att få behålla dem inom klubben, detta på grund av att man alltid har haft jobb att locka med. Men nu för tiden när företag efter företag går omkull påverkar det i allra högsta grad också bandyn i Lesjöfors. Talanger som uppfostras i Lesjöfors finner det meningslöst att bo kvar där och prövar hellre på spel i högre serier på orter där det även finns jobb att erbjuda.

 

 

Källor

 Följ med genom tiderna

 Olika nummer av rekordmagasinet

 Bandybaronerna